Skip to content
Allt sedan Organisationsdagarna i mars har träning varit ett stort samtalsämne både här och runtom i våra nästen, men det är egentligen inte vad jag tänkte skriva om denna gång trots rubriken – ja, åtminstone inte annat än som jämförelse med annat kamparbete vi utför.
Vad jag däremot tänkte uttrycka mig lite kring är den aktivism av olika slag vi utför hela tiden och hur det är en viktig del av vår träning, ja förutom att det sprider vårt budskap och gör att vi syns då.
Precis som att ingen föds som färdig mästare i löpning eller som vinnare av världens starkaste man, så föds såklart inte heller någon som en fullfjädrad mästare på revolution. Man behöver träna till sig de egenskaper som krävs för att lyckas.
Jag tänker att precis som med styrketräning behövs det många pass under en lång tid för att uppnå sin bästa form och då är det också viktigt att träna rätt och att inte skada sig på vägen, eftersom det leder till långa uppehåll utan aktivitet eller att man rentav slu
Under en strålande solig lördag vid lunchtid inleddes kamphelgen med att kamrater samlades i den nationalsocialistiska zonen Sörbärge för att hålla en broaktion med budskapet ”Det här är vårt land!”. Responsen var god med mycket trafik på motorvägen, bilisterna hälsade motståndsmännen med både glada tutningar, tummar upp och en och annan utsträckt handflata. En bilist som körde över bron bakom kamraterna stack ut huvudet ur bilen och ropade ”Hell seger!” i långsamt rullande takt.
Efter 1 timme av att ha gjort det klart för ett rikligt antal bilister om vilka detta landet tillhör, beslutade man sig för att bege sig till en kamrat för en gemensam middag där grillat kött med passande tillbehör stod på menyn i det varma julivädret. Mätta och belåtna så var kamraterna igång igen! Man hittade ett lämpligt villaområde att dela ut flygblad i brevlådor i, och efter 2 timmar var runt 800 stycken flygblad utdelade med budskapet ”White Lives Matter!” som tema
Vid detta laget är det nog få av våra medlemmar och trogna sympatisörer som missat att jag blivit far för fjärde gången. Mitt lilla perfekta gossebarn är nu två veckor gammal.
Kanske tänker någon som inte har några barn ännu, att om man har tre barn sedan tidigare, är det inte längre så speciellt att bli förälder igen. Kanske tänker någon annan att det inte är så speciellt att bli far överhuvudtaget, utan att det mer är för modern det är något extraordinärt. Jag hävdar att bägge dessa har väldigt fel.
En trött far med sin lika trötta son, här bara tre timmar gammal.
Jag kan såklart bara utgå ifrån mitt personliga perspektiv, för kanske är det inte precis likadant för alla fäder, men för mig är det i varje fall helt obeskrivligt fantastiskt och speciellt. Varenda en av mina barn är unika och när jag nu blivit far för fjärde gången känns det i många avseenden som jag blivit far för första gången – trots att det är fjärde gången i mitt liv jag känner så.
Givetvis har man lärt
